Then Swänska Argus

Argus ögon blickar ut mot omvärlden – och förundras!

Självrättfärdigande ombud

leave a comment »

Diskrimineringsombudsmannen, DO, har hittat diskriminering i Arbetsförmedlingens ”starta-eget-bidrag”. Detta betalas inte ut till personer under 25 år, vilket DO anser kunna utgöra någon form av åldersdiskriminering. Jag kan inte se hur det skulle kunna stämma med lagstiftningen, eftersom den juridiska definitionen mig veterligt talar om diskriminering utifrån negativ särbehandling av en individ, utan saklig grund och baserad på personens könstillhörighet, etniska tillhörighet, trosuppfattning, sexuella läggning eller funktionshinder. Ingenting om ålder såvitt jag kan se, och en åldersgräns kan svårligen vara diskriminerande, det finns åldersgränser i många mer eller mindre underliga sammanhang. Däremot kan man med fog anse att just den här åldersgränsen är mer eller mindre lämplig och motiverad.

Ombudsmän, liksom många som företräder specifika grupper, löper stor risk att bli självberättigade. Om du har ett jobb som går ut på att exempelvis hitta diskriminering, hur går det med ditt jobb om du gör det så bra, och samhället utvecklas i en riktning så att du inte behövs? Det är klart att en ombudsman (jag talar om funktionen nu, inte personen) lätt tappar ett litet ord i sin uppgift: att (exempelvis) hitta eventuell diskriminering. Tar man samma ansvar för att våga säga ”det här är inte diskriminering”?

I SVT-programmet Debatt häromveckan framträdde Jonathan Leman från Svenska Kommittén mot Antisemitism. Tyvärr har både historien och samtiden visat att det föreligger behov av det arbete kommittén gör. Men som nu senast i Debatt, så finns risken att man ger intryck av att försöka hitta saker där de inte finns. Debatten var föranledd av Aftonbladets kultursidesdebatt om misstänkt organhandel i Palestina. Det kanske hade varit bra om den debatten hade fått handla om huruvida det här är en vettig artikel att skriva eller inte, om bakomliggande fakta håller för granskning, om teserna överhuvudtaget är möjligt. Dessutom är det kanske så att det motverkar sina egna syften: om frågan hade diskuterats utifrån om det här är en bra artikel som driver en plausibel tes, så hade kanske motsatsen bevisats och artikeln visat sig vara felaktig/dålig/omotiverad eller dylikt, och den hade kunnat försvinna i historiens dunkel som ett journalistiskt bottennapp, om den nu var det. Nu riskerar det i stället att se ut som om man vill tysta ner en debatt, och i ett i huvudsak fritt och öppet samhälle är det ingen bra väg att välja. Många har försökt, och misslyckats.

Utan att vare sig gå in på person eller sak, är det återigen svårt att se, både utifrån och skulle jag tro även för den självrannsakande inifrån, var uppdraget går över i självrättfärdigande. Om man jobbar i en kommitté eller som ombud för ett intresse, och man inte hittar något – vad är man då till för? Kan man gå sina uppdragsgivare och säga ”det går jättebra, jag behöver inte göra någonting!” Behövs man då fortfarande? Varifrån ska då nästa uppdrag komma? Det är klart att det vore bra med en uppmärksammad historia just nu…

Annonser

Written by Then Swänska Argus

01 oktober 2009 den 09:08

Publicerat i Samhälle

Tagged with ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: