Åkesson räddningen för Sahlin

Att SD nu tar sig in i Riksdagen är S:s räddning, efter ett andra katastrofval, då man återigen förlorade omkring fem procentenheter av sitt väljarstöd. En klar och tydlig missnöjesmarkering mot samarbetet med V och med Mona Sahlin som statsministerkandidat. Men i den mediala delen av eftervalsanalysen kan S nu styra medias blickar mot SD och i bullrande brösttoner ropa om kaos. Vilket förmodligen är det som räddar Sahlin kvar som ordförande. Nu kan hon göra uttalanden som att hon ska leda arbetet med att motverka högerpopulismen i riksdagen, något hon underlät att göra i valrörelsen, då ensidigt fokus och dålig analys gav S idén att tala om SD för att möjligen plocka någon procent från M. En grov missbedömning av väljarkårens förtroende för de respektive statsministerkandidaterna. Reinfeldts integritet uppfattas som större än Monas. Genom att ständigt föra SD på tal har partiet givits utrymme i debatten som de annars inte skulle ha fått, och som de nu inte ens behövde fylla själva.
I eftervalsanalysen kan Mona dra en lättnadens suck över att ha SD att rikta det offentliga strålkastarljuset emot. Men S ska passa sig för att dra för stora växlar på detta. Efter att på två val rasat från ett parti strax under egen majoritet till mindre än en procentenhet ner till M fortfarande försöka göra en poäng av att vara ”Riksdagens största parti” är ett genomskinligt och fånigt försök att visa beslutsamhet, men inte självinsikt. Att kräva alliansens avgång efter att de ökat sitt väljarstöd och nu har ett massivt mandatövertag över den rödgröna koalitionen är närmast löjligt. Sverige har styrts av minoritetsregeringar större delen av 1900-talet, de flesta S. Att Reinfeldts regering skulle fällas skulle kräva att S, V och MP gör gemensam sak med SD om att i Riksdagen lägga en misstroendeförklaring mot Regeringen. Är det vad man nu tänker sig, och vad var då alla tvärsäkra uttalanden före valet värda? Anser man sig ha sökt mandat hos väljarna för ett samarbete med SD?