Then Swänska Argus

Argus ögon blickar ut mot omvärlden – och förundras!

Archive for the ‘Journalistik’ Category

Sanningen om Sahlin

with one comment

Mona Sahlin

Mona Sahlin

Förtroendet för Mona Sahlin som framtida statsminister är rekordlågt, rapporteras i olika opinionsundersökningar, bland annat i DN, SVT och i Svenska Dagbladet. Mig förvånar det inte särskilt, jag har aldrig haft något vidare förtroende för smilfinken Sahlin med sin fejkade förortsdialekt och påklistrade ”vanligt-folk-idiom”. Hon talar inte så vanligt folk förstår, hon talar som en som tror att vanligt folk är idioter.

Jag önskar jag kunde säga att jag dock är förvånad över att Sahlin alls är tillbaka i politiken, men med den tradition främst vänsterblocket följer är det inte särskilt konstigt. Men jag förundras storligen över att det fortfarande i folkmun här och där kan heta att ”tänk att hon kunde bli tvingad att avgå på grund av två Toblerone”! Saken hade inget som helst med Toblerone att göra, det var ett rent retoriskt grepp av Sahlin i förödelsens stund, som visade sig vara ett av de mest extrema verbala lyckokast som förekommit i journalistisk historia.

1995 var Sahlin vice statsminister och hade tackat ja till att efterträda Ingvar Carlsson som partiordförande. En journalist på Expressen hade fått nys om att det kreditkort Sahlin disponerade som statsråd använts för en privat utgift, men hittade ingen story i det hela. Det unga, ”naturliga” politiska stjärnskottet Sahlin var vid den här tiden något av en kelgris i den svårt vänsteranstuckna journalistkåren, och det skulle till mycket eftertanke innan man gav sig på en story som kunde rucka på en sådan gestalts mediala hjältegloria. Journalisten fortsatte dock att luska, och beslöt sig för att sätta in en stöt mot en nytillträdd pressekreterare, vilken råkade avslöja att Sahlins privata nyttjande av statsrådskortet inte varit en engångsföreteelse. Nu fanns det plötsligt lite mer substans i historien! På en direkt fråga återkom Sahlin senare, via sin pressekreterare inte med ett svar utan med ett uttalande. Hon hade vid ett (1) tillfälle råkat ta fel kort vid ett privat inköp i en klädaffär. Utlägget hade reglerats. Kontoutdrag begärdes fram, och det visade sig att det för  den undersökta perioden alls inte handlade om ett tillfälle, utan ett flertal, och att det dessutom handlade om kontantuttag i Bankomat. Att ta fel kort i en affär kan mycket väl hända, men att ta fel kort men ändå råka slå in rätt kod i en Bankomat, det låter betydligt mera otroligt.

Toblerone

Toblerone

Sahlin fastnade till slut i sina egna lögner, och den 13 oktober 1995 sammanfattade Aftonbladet Sahlinaffären på följande sätt: Under en period om elva månader har vice statsminister Mona Sahlin lånat sammanlagt 25 229 kronor av Regeringskansliet. Lånen har inte beviljats av arbetsgivaren utan administrerats av Sahlin själv via plastkortet Eurocard. Kortet ska enligt gällande regler inte användas för privat bruk. (Det visade sig senare att de privata utgifterna uppgick till ett belopp om 53 174 kr för bland annat hyrda bilar, kontantuttag och varuinköp. Bland de sista då alltså de två Toblerone som blivit affärens eftermäle.) Ett par dagar senare tog Mona Sahlin ”time-out”, vilket innebär att hon på statskassans bekostnad flög med sin familj, två säpovakter och sin assistent med sig på semester till ett femstjärning hotell på Mauritius, alltmedan en förundersökning gällande trolöshet mot huvudman alternativt behörighetsmissbruk och bedrägeri inleddes av chefsåklagare Jan Danielsson. Denna förundersökning kom sedan märkligt nog att läggas ner, trots att behörighetsmissbruket är flagrant. Sahlin hade enligt egen uppgift beviljat sig själv ett ”förskott på lönen”, något som ingen annan kan göra, och som framförallt inte kan beviljas av arbetstagaren själv. Sahlin hade snarare beviljat sig själv räntefria lån på statskassans, det vill säga allas vår bekostnad.

Att denna affärs verkliga bakgrund kan vara så totalt bortglömd, och Sahlin i vissa kretsar fortfarande kan refereras till den ”stackars” politiker, ”mamma och kvinna är hon också”, som fick avgå ”på grund av två Toblerone” framstår för mig som obegripligt.

Läs hela inlägget här »

Annons

Written by Then Swänska Argus

01 oktober 2009 at 21:25

Den borna pedagogen Fjelkner har glömt sitt kall?

leave a comment »

Det ena lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund, ska lägga ner sin mycket uppskattade och mycket väl spridda tidning Skolvärlden. Redaktionen är uppsagd, förbundet ska lägga ut sin mediasatsning på externa producenter. Man vill ha webbtidning och webb-tv, kanske även någon papperstidning kvar. En motivering är den som nu börjar höras lite överallt, nämligen att den något diffusa gruppen ”de unga” vill inte ha en papperstidning. SR:s Publicerat har rapporterat om detta, och bland annat idag utsänt en bandad telefonintervju med Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner. Fjelkner avböjer att ställa upp i den diskussion om fackpressen som blossat upp efter nyheten om Skolvärldens nedläggande. Hon kan ha goda skäl för detta, men bör kanske överväga hur det ser ut att huka undan debatt som följer på beslut man är ansvarig för att genomdriva. Många politiker och andra offentliga personer har gått före rakt in i den fällan, och det blir ofta till men för deras egen ståndpunkt, i den mån den finns.

Fjelkner skulle nu förklara förbundets beslut i en bandad telefonintervju, och det gick väl inte så bra. Om de argument som kom fram var de enda som talar för nedläggningen av en bland förbundets medlemmar  – och även icke-medlemmar – mycket uppskattad publikation, då var det inte mycket att komma med. Man kanske väntar sig större pedagogisk kompetens vad gäller att förklara ett kritiserat beslut, eller för den delen att ta en vidare diskussion, av ordföranden för ett akademiskt lärarförbund. Men Fjelkner har kanske glömt sin lärarbakgrund, det torde hända ganska ofta efter en lång facklig karriär.

Skolvärlden har kostat förbundet 20 miljoner årligen, Fjelkner vill nu erbjuda ”mer för pengarna”. Måste ”mer” alltid stå för kvalitet? För mig är det fullkomligt egalt om jag kan få bra, insatt, genomarbetad, saklig, koncis, analytisk journalistik i en tidning, på webben, i tv eller på radio; Jag behöver det inte på fler ställen än ett, det enda som spelar roll för mig är att det verkligen ÄR bra!

Written by Then Swänska Argus

20 september 2009 at 12:38

Publicerat i Journalistik

Tagged with , , ,

Idiotisk rubriksättning!

leave a comment »

En hemma, en kvar


Se ovan en rubrik från Expressen i ämnet Annika Östberg, som nu överförts från Kaliforniskt fängelse till Hinseberg. Den som ”är kvar” är alltså Dawit Isaak som suttit fängslad i Eritrea i 2755 dagar (idag 9/4) för att utövat åsikts- och yttrandefriheten och kritiserat regimen. Jag läser artikeln och kan någonstans inbilla mig att jag förstår vad skribenten vill åt, men rubriken är sensationellt illa vald. Klantigt. Men kanske ungefär vad som är att vänta av Expressen…

Written by Then Swänska Argus

09 april 2009 at 13:15

Publicerat i Journalistik, Personer

Nu är hon "hemma", alltså

leave a comment »

Jag kan inte upphöra att förvånas över den ensidiga och partiska sympati som media visat Annika Deasy i många år, och som nu om inte nått resultat i och med att hon överflyttats till svenskt fängelse så åtminstone fått se sitt mål uppnått.

Först: hon är trots allt svensk medborgare, såvitt jag vet, och jag vill hålla på att den svenska staten alltid ska verka för att svenska medborgare får avtjäna sina straff i hemlandet (så det finns med andra ord en hel del arbete kvar att göra med tanke på att det finns över 130 svenska medborgare i fängsligt förvar utomlands). Därför är det inget konstigt om den diplomatin också verkar för Annika Deasy, hur svårt hennes brott än må vara. Men bara om hon inte är ett särbehandlat fall. Det är antingen alla eller ingen, svenska staten kan inte bara arbeta för vissa utlandsdömda svenskar.

Så länge som hon nu har suttit i fängelse kan jag mycket väl tänka mig att hon inte har många sociala kontakter kvar utanför fängelsemurarna, så en i Sverige boende mamma är förmodligen mycket viktig för fortsatt rehabilitering. Det var denna viktiga mamma som efter en skilsmässa flyttade med dottern och sin nye amerikanske pojkvän till USA. Men själv blev hon inte kvar, tydligen.

Men, jag återkommer än en gång till detta: svensk medias rapportering har varit så påfallande ensidig att det väcker stora frågetecken. För det första heter hon inte ens Annika Östberg längre, alla amerikanska papper vad jag har sett referar till henne med hennes egentliga namn Annika Deasy. Det verkar som om svensk media vill överdriva hennes svenska koppling för att göra hennes öde mer intressant för en svensk publik.

För det andra har hon på många håll framställts som i princip oskyldig till de brott som hon suttit fängslad för i 28 år, vilket i så fall skulle vara ett oerhört rättsövergrepp. Den verklighet som såvitt jag vet ligger bakom är att hon själv såväl erkänt som i noggrann detalj beskrivit det händelseförlopp som lett till fällande dom. USA är en demokrati och en rättsstat och man bör akta sig för att på hundratals mils avstånd döma ut en mordutredning och en rättsprocess. Själv säger mig mina fördomar att amerikansk rättsskipning till viss del drivs av hämndbegär och blodtörst, vilket skulle kunnat spela in här. Den pojkvän som höll i vapnet vid de båda morden hann begå självmord före domstolsprocessen, och det ligger måhända nära till hands att tro att ”samhällets vrede och hämndbegär” vändes mot Annika, att hon i någon mån blev syndabock. Den uppfattningen kan i viss mån spädas på när man exempelvis läser uttalanden från den mördade polismannens dotter, som inte visar någon som helst vilja till förlåtelse och försoning.
Den mördade polisen Richard Helbush t.v. T.h. Don Andersson, den polis som grep Annika Deasy.

Men, enligt domen så har mordutredningen landat i slutsatsen att Annika Deasy var den alltigenom drivande kraften bakom parets handlande; hon planlade det första rånmordet, avledde uppmärksamheten så att polismannen kunde mördas och laddade om vapnen och eldade på pojkvännen att skjuta mot de förföljande poliserna. Hon har inte i sak nekat till dessa anklagelser. Rätten har till och med funnit att hon var så pass drivande i skeendet att hon inte dömts för medhjälp till mord utan för mord!

Hon har som sagt inte nekat till anklagelserna, men åberopat sitt drogberoende som förmildrande omständighet, vilket kan vara en av orsakerna till att ingen av hennes fyra ansökningar om att få sitt straff tidsbestämt har hörsammats; man har inte tyckt att hon har velat inse och ta ansvar för sina brott.

Hon var dessutom inblandad i ett dråp före den här händelsen, där det mig veterligen inte var någon pojkvän som höll i vapnet.

”Svenskan” Annika Deasys koppling till Sverige är också väldigt svag; hon är född 1954 och lämnade Sverige vid sex eller elva års ålder (uppgifterna går isär, jag vet inte vilken som stämmer). Hon själv, än mindre hennes omgivning, kan näppeligen uppfatta sig som särskilt svensk. Hon har dock som sagt svenskt medborgarskap. Motivet för henne att vilja komma till Sverige (inte tillbaka, därtill är kopplingen alltför svag) för att avtjäna sitt straff här ser på avstånd ut att vara mer för att utsikterna att få straffet tidsbestämt och bli frisläppt är oerhört mycket större här än i USA. Californiens guvernör Arnold Schwarzenegger har nu suttit sina två mandatperioder, så han har inga opinionssiffror att oroa sig för, och därför kan han möjligen kosta på sig att ge efter för svenska påtryckningar på den här punkten. Hemmaopinionen verkar vara mycket starkt emot en överföring till svenskt fängelse, inte minst med tanke på just att det förmodligen leder till att hon snart är ute. Polismord betraktas mycket allvarligt i USA.

Skrivet i ämnet i andra media:
Sesam SvD – Artiklar om Annika Östberg
SvD: Annika Deasys mamma om att hon nu landat i Sverige

Written by Then Swänska Argus

09 april 2009 at 12:32

Publicerat i Journalistik, Personer

Annika Östberg Deasy

leave a comment »

En av 134 svenska medborgare som hålls i fängsligt förvar utomlands är Annika Östberg Deasy som hitills suttit 28 år i amerikanskt fängelse. Hon är också den som fått mest uppmärksamhet i svensk media, och den allt dominerande bilden har varit av en i princip oskyldigt dömd svenska som orättvist och hårt hålls kvar i ett orättvist långt fängelsestraff av grymma guvernörer i Californien (för närvarande Arnold Schwarzenegger!) Att jag överhuvudtaget tar upp det här är inte för att jag direkt motsätter mig att hon får avtjäna sitt straff, eller åtminstone återstoden av det, i svenskt fängelse, även om jag inte kan förstå varför. Det rör sig om en kvinna som lämnade Sverige när hon var sex år och därefter aldrig varit här. Den koppling som finns till fäderneslandet är att hon fortfarande av någon anledning är svensk medborgare och att hon tydligen har en mor här, vilket är den enda familj hon har kvar, om jag förstått saken rätt. Det kan väl vara skäl, men man kan också se det som att en tunn koppling till Sverige erbjuder en möjlighet att få avtjäna ett betydligt kortare straff än det utdömda i vad jag tror är bekvämare omständigheter än ett amerikanskt fängelse. Hennes uthållighet i att försöka få till stånd en förflyttning är dock beundransvärd.

Det jag finner anmärkningsvärt är att den dominerande svenska mediebilden verkar gå ut på att Östberg är i princip oskyldig. ”Hon satt i bilen när hennes pojkvän for omkring och mördade”, ungefär. Såhär ser mig veterligen den mer riktiga historien ut:

30 april 1981 rånmördade Östberg och hennes pojkvän Bob Cox den pensionerade restaurangägaren Joe Torre. Annika hade planerat dådet, de stämde möte med Torre för att sälja stulet kött. Medan Annika Östberg distraherade Torre genom att låtsas ta fram köttet ut bilens baklucka sköt Cox honom två gånger, varpå de stal hans plånbok. Paret flydde dagen efter mot Kanada på Highway 29 men fick punktering. Medan Cox började byta däcket gick Östberg in i buskarna för att uträtta sina behov. Då stannade polisen Richard Helbush för att hjälpa till med däcket. Cox började bråka med Helbush. Östberg klev då fram och distraherade polismannen på samma sätt som vid förra mordet, genom att leta i sin handväska efter det körkort hon inte hade. Cox sköt Helbush flera gånger i ryggen och bakhuvudet. Östberg sade till Cox att stjäla polisens plånbok och att gömma kroppen i ett intilliggande dike. Paret stal polisbilen och flydde vidare men stoppades snart av polisen och skottlossning utbröt. Cox sköt och lämnade sedan vapnet till Östberg som laddade om och gav tillbaka vapnet till Cox. Först efter att Cox skottskadats gav paret upp. Deasy har i förhör redogjort i detalj för brotten.
Inte så oskyldig som hon framställts, menar jag. Nu verkar hon av rapporteringen att döma vara på väg till Sverige igen, inte mig emot, men gärna lite nyansering i rapporteringen.

//Uppdatering// Enligt andra uppgifter lämnade Annika Deasy Sverige när hon var elva år, inte sex som jag angivit ovan. Jag vet inte vilken uppgift som är den riktiga.

Written by Then Swänska Argus

07 april 2009 at 11:33

Publicerat i Journalistik, Personer

Bakom fasaden

with 7 comments

P1-programmet Kaliber har inlett en längre granskning av Sverigedemokraterna, vilket gett eko även i andra media, sedan P1:s reportrar i sin tur råkat illa ut under uppdraget. Är det en jobbig situation för en journalist när man måste jobba med nyheter som alla redan känner till? Är det ärligt talat någon som upplever någon äkta förvåning när det avslöjas rasister i Sverigedemokraterna? Samtidigt kan det ändå sägas vara i de här reportagen som den klassiska journalistiken firar sina triumfer idag, inte på meta- och kvasinyhetsplanet, där de flesta journalister numer rör sig.

Det är unket men tyvärr inte nytt att i vanlig ordning höra Sverigedemokrater göra någon slags försvar av att för det första besvara hur många exempel som helst med att ”det här rör sig om ensktaka personer” – och så lägger man gärna till att de inte har någon ledande position inom partiet, vilket är ett underligt korkat tillägg eftersom det ofta visar sig att de har det, och om inte så varför skulle det försvara eller ursäkta deras rasism? För det andra kastar man sig raskt vidare och angriper journalisternas metoder, med infiltration och dold inspelning. När partitoppar olovligen och olagligen berett sig tillträde till en journalists hytt på en båt tar man till brösttoner och hänvisar till att man är så utsatt för hot från vänstergrupper att man måste ta till drastiska metoder för att freda sig. Det skapar en stor obehagskänsla att höra ledaren för Sverigedemokraternas ungdomsförbund svara att man tycker man har rätt att gå långt när man upplever sig hotad (upplever sig, inte är, märk väl) och det visar också en skymt av partiets rätta ansikte. Handligen är närmast att klassa som egenmäktigt förfarande. Om det är så att man är så hotad och förföljd av andra politiska grupper kanske man skulle sätta sig och fundera över om det kanske kan bero på att man står för rasism och har en smutsig människosyn.

Som vanligt när Sverigedemokraterna börjar florera i media igen så stiger opinionssiffrorna, något som jag aldrig har förstått, men jag tror det kan hänföras till att det för tillfället är de som just nu lagt beslag på underdog-perspektivet. Vänsterpartiet har för åtminstone lång tid framåt klart visat att de inte förmår vare sig förnyas eller nyktra till – i bildlig och i några fall även bokstavlig mening – och miljöpartiet är på väg att tvätta av sig prillighetens stämpel. Det här visar också på ett av problemen med ett parti med exempelvis främlingsfientlighet i grunden och att som det brukar ropas på ibland att de etablerade partierna borde ”ta debatten”. Det går nämligen inte att debattera med en motståndare vars hela argumentation bygger på att spela på egna och andras känslor. Det är inte alltid lätt att i den etablerade partipolitiken hitta ett parti som står för något som ligger ens egen uppfattning nära – det är inte ens lätt att hitta någon i politiken som står för något! – men den traditionella politiken rör sig åtminstone i en faktisk värld, där fakta ligger till grunden för idé och den praktik man vill verka för. Tolkning, urval och tillämpning av fakta kan debatteras. Men att ta en debatt med någon som inte utgår ifrån fakta utan piskar upp känslostämningar, den debatten kan inte vinnas. Därför är det nog trots allt många gånger rätt strategi att låta bli att ta debatten. Det har också på många ställen visat sig att när Sverigedemokraterna fått mandat i kommuner så har det inte kommit något ut av det; det har i många fall inte ens funnits tillräckligt många seriösa och intresserade politiker för att besätta mandaten, och har det funnits det har de i flera fall inte bidragit med någonting i det dagliga arbetet. Bortom den uppeldade retoriken, som partiet nu från ledningshåll försöker tona ner och få att se salongsfähig ut, ska nämligen även Sverigedemokraternas politiker verka i en verklighet. Det tror jag kommer som en överraskning för många av dem.

Written by Then Swänska Argus

06 april 2009 at 08:04

Publicerat i Journalistik, Politik