Then Swänska Argus

Argus ögon blickar ut mot omvärlden – och förundras!

Posts Tagged ‘Journalistik

Gammal idol!

leave a comment »

TV3 är en tv-kanal som jag har i stort sett noll och intet till övers för, men en liten strimma av ljus i kulturskymningen kan anas i form av Leif GW Perssons medverkan i Efterlyst. Nu kan man undra om han får komma tillbaka dit nästa säsong efter att han i direktsändning rykt ihop med programledaren och redaktören Hasse Aro angående namnpublicering i brottsfall. Leif GW Persson menar, i enlighet med en seglivad myt, att svenska media är mer restriktiva med att uppge namn på misstänkta brottslingar om namnen är påfallande utländska än svenska. Aro menar att så inte är fallet. Sveriges Radio P1:s program Medierna tog också upp samma ärende i sin rapportering nyligen, och chefredaktörerna på Aftonbladet och Expressen slår naturligtvis ifrån sig. Så uppgiften kan just nu vare sig vederläggas eller bekräftas. Men jag tycker det är intressant att både från exempelvis Aftonbladet och Expressen blir svaret att man avgör namnpublicering från fall till fall, vilket är i bästa fall ett nonsens-svar. Det är självklart att man avgör det från fall till fall, och hur mycket fall-till-fall det än är kan det fortfarande vara så att den misstänktes etnicitet exempelvis, eller kändisstatus, inkomst eller sexuella läggning eller vad du vill, spelar in för avgörandet. Det är inget svar på frågan. Tyvärr får ingen av dem, inte heller i programmet Medierna, någon följdfråga om detta.

Alldeles uppenbart är också att det finns annat som avgör namnpubliceringsfrågan än huruvida brottslingen är i domstol befunnen skyldig eller ej, eftersom somliga kan hängas ut med namn och bild redan som skäligen misstänkta, medan andra fortfarande omtalas namnlösa även efter det att deras fall prövats i domstol och de befunnits skyldiga. Så någon absolut likhet inför medierna vad gäller namnpublicering och domslut råder inte. Men det tar tyvärr vare sig GW eller journalister upp. Jag hoppas någon ställer den frågan någon gång.

Det finns en överhängande risk att YouTube-klippen med GW:s och Aros meningsutbyte snart försvinner från YouTube av upphovsrättsskäl, så jag länkar till några olika versioner av samma klipp.

[1] [2] [3]

Written by Then Swänska Argus

29 maj 2010 at 19:55

Publicerat i Debatt

Tagged with , ,

Oförglömliga ögonblick i journalistikens historia

leave a comment »

Journalisten Janne Josefssons valstugereportage briserade som en mindre bomb i valrörelsen 2002, och man kan ha olika åsikter om vad det visade, hur det vinklades och hur det genomfördes, men ett klassiskt ögonblick är när den socialdemokratiske politikern Ingmar Hultin från Kristinehamn ”off the record” uttalar att det största hotet mot samhället idag kommer ifrån muslimerna, och konfronterad med bild- och ljudupptagning av själva uttalandet slår ifrån sig med ”Det där är inte jag”. Ett av de få ögonblick i Josefssons karrär, tror jag, när till och med han tillfälligt bragtes ur fattning. En obetalbar syn. Och tyvärr en mycket dyster bild av oärlighet och feghet.

Written by Then Swänska Argus

11 mars 2010 at 09:34

Publicerat i Samhälle

Tagged with , ,

Vilken är konstens roll?

leave a comment »

När Anna Odell fick sitt konstnärliga frispel och arrangerade sin egen psykos som ”konstverk” sattes konst och journalistik i blixtbelysning för en kort stund, även om den vinklingen snart försvann i dunkel och det mer handlade om ganska ytlig pajkastning om hur mycket hennes tilltag egentligen kostat och vem som skulle betala. Det har ibland i efterhand hävdats att hon ska ha velat säga något viktigt, velat öppna omvärldens ögon för psykvården och de villkor de intagna vårdas under. Men frågan kvarstår: är detta konstens roll? Är det inte journalistiken som ska granska?

Jag såg igår ett brottstycke av ett av alla dessa obskyra så kallade humorprogram som visas i någon av alla tv-kanaler som fyller digitalboxens frekvensband. Jag fick uppfattningen att den som så många andra byggde på någon slags dolda-kameran-idé där man ska lura in så kallat ”vanligt folk” i uteslutande påfallande jobbiga, pinsamma eller direkt förnedrande situationer – påfallande sällan roliga – och sedan ska så att säga roligheten bestå i hur de reagerar. Jättekul, verkligen. Inte. Nå, men det var inte det som var huvudtemat nu. Programmet avslutades med en (fingerad? äkta?) diktuppläsning, där mannen vars namn showen bar för en publik läste sin dikt ”5 millioner”. Showen bröts vid 180, och då hade inte publikens reaktioner vaknat till mer än att själva siffran 180 ropades av någon i publiken.

Poesi är konst. Jag skulle vilja se en konstnär ”undersöka” Konstfack genom att lämna in uppläsningen av sitt verk ”5 miljoner ett” (till exempel, annars hade det ju varit ett plagiat!) som examensarbete. Skulle det bli godkänt eller ej, och vad säger det i så fall om vad som uppfattas som ‘konst’?

För övrigt skrev Johan Wennström ett bra inlägg i SvD, som startade ett intressant meningsutbyte.

Written by Then Swänska Argus

21 januari 2010 at 10:10

Publicerat i Kultur

Tagged with , , , ,

Ingen välkommen julklapp!

leave a comment »

Så verkar det då som om vi ser slutet på SAAB-sagan, om inte något omvälvande inträffar de närmaste dagarna så går GM:s nedläggninsbeslut i verkställighet. Som det ser ut kan Spyker komma med i stort sett vad som helst, GM har bestämt sig. Det spekuleras i om GM haft detta scenario för ögonen under lång tid; kan det verkligen vara så svårt att sälja SAAB?

Jag har all sympati för SAAB-arbetarna i Trollhättan (och på andra ställen, det finns väl rimligtvis fler SAAB-fabriker och underleverantörer, även om man aldrig hör så mycket som ett ord om dem i medias rapportering), det kan inte vara roligt att mötas av denna nyhet på väg till jobbet en morgon, och strax före jul dessutom. Det kan inte vara mycket roligare än vad det nog har varit att jobba låt oss säga på Ericsson under de sistlidna åren. (Ericsson hade över 110 000 anställda i början av 2000-talet, en siffra som snart halverades.) Som det ser ut nu tävlar oppositionspolitiker och media om att få till största möjliga siffra på hur många som berörs av SAAB:s nedläggning, man hittar olika kreativa vägar att räkna in underleverantörer och dylikt. Den mest direkta effekten av en nedläggning blir naturligtvis synlig i Trollhättan när anställda vid fabriken där förlorar jobbet. SAAB-fabriken är stor och har sysselsatt många, men SAAB är en mycket liten biltillverkare. Effekten för exempelvis underleverantörer kan säkert vara kännbar men torde vara klart hanterbar; att behöva söka nya köpare torde tillhöra vardagen även för alla SAAB:s underleverantörer.

Som vanligt träder nu journalister fram ur varje vrå och hävdar att beslutet var väntat – något som ytterst få medgivit innan beslutet kom. Det är i vanlig ordning lätt att vara efterklok. Men visst var det väntat. GM var en mycket stark köpare på en för alla biltillverkare åtråvärd marknad när man gick in och köpte SAAB 1990, först tillsammans med Investor och sedan 1998 som ensam ägare. De flesta trodde nog att GM var intresserade av SAAB som ett prestigemärke med bra kvalitet, teknik och innovationer som starka varumärkesbyggande faktorer. GM:s skötsel av SAAB har nog dessvärre visat på något annat. Faktum är att när GM tog över SAAB sålde man 93 000 bilar på ett år och hade två modeller i sitt modellprogram. 20 år senare, inför nedläggningen, såldes 2008 93 000 bilar ur ett modellprogram som innefattar två modeller. Det har alltså inte skett någon som helst utveckling under GM:s ledning, förutom den tekniska, som ofta har försenats så att när väl nya modeller lanserats har såväl tid som konkurrenter sprungit ifrån dem. I stort sett alla bilanalytiker jag hört eller läst har talat om att det man måste göra för att expandera är att utöka sitt modellprogram, det är också vad snart sagt alla bilmärken som överlevt eller till och med växt har gjort under gångna decennier. Så icke GM med SAAB. I stället försökte man klistra SAAB-märken på en Subaru, och lade om lanseringen så att en ny Opel släpptes omedelbart före en ny SAAB 9-5 presenterades, vilket ofelbart ledde till att det hos de flesta hette att ”nya 9-5 är bara en Opel med SAAB-märken”. Det är extremt dålig varumärkeshantering.

Det är svårt att hitta riktiga siffror, men SAAB Automobile har i stort sett aldrig någonsin gjort vinst på att sälja bilar. Det är underbart med optimister som SAAB:s vd Jan-Åke Jonsson, som sett ljust på framtiden in i det sista, men att höra talet om nya affärsplaner känns extremt ihåligt. Var har dessa planer varit under de senaste 20 åren när ingenting har hänt som kunnat vända den negativa trenden?

Jag skulle gärna vilja höra mer av resonemangen från de som tycker att svenska staten av någon anledning plötsligt ska gå in och köpa en biltillverkare, varför nu svenska staten skulle vara en bra ägare av just ett sådant? Och om man nu ska det, varför ska man då gå in i en så total förlustaffär som SAAB?

Nej, SAAB är för det första inte längre svenskt, har inte varit så på länge, så allt tal om att ”svenska” SAAB nu går i graven klingar för mig falskt. Och det hör till marknadens villkor att de som inte klarar sig går under, vilket ger plats för nya innovatörer och entreprenörer.

Jag har ägt SAAB i flera år och har gillat det skarpt, åtminstone så länge det fortfarande var väldigt mycket kvar av egensinniga SAAB-lösningar i bilarna. De nya modeller som nu aldrig kommer att bli verklighet ser tyvärr väldigt mycket ut som amerikanska heffaklumplösningar och har förlorat väldigt mycket av det som bar SAAB:s särprägel. Men det kan också vara den egensinnigheten som blev SAAB:s fall, det är idag väldigt svårt att vara ett litet nischmärke på bilmarknaden, tror jag.

Written by Then Swänska Argus

21 december 2009 at 12:37

Sanningen om Sahlin

with one comment

Mona Sahlin

Mona Sahlin

Förtroendet för Mona Sahlin som framtida statsminister är rekordlågt, rapporteras i olika opinionsundersökningar, bland annat i DN, SVT och i Svenska Dagbladet. Mig förvånar det inte särskilt, jag har aldrig haft något vidare förtroende för smilfinken Sahlin med sin fejkade förortsdialekt och påklistrade ”vanligt-folk-idiom”. Hon talar inte så vanligt folk förstår, hon talar som en som tror att vanligt folk är idioter.

Jag önskar jag kunde säga att jag dock är förvånad över att Sahlin alls är tillbaka i politiken, men med den tradition främst vänsterblocket följer är det inte särskilt konstigt. Men jag förundras storligen över att det fortfarande i folkmun här och där kan heta att ”tänk att hon kunde bli tvingad att avgå på grund av två Toblerone”! Saken hade inget som helst med Toblerone att göra, det var ett rent retoriskt grepp av Sahlin i förödelsens stund, som visade sig vara ett av de mest extrema verbala lyckokast som förekommit i journalistisk historia.

1995 var Sahlin vice statsminister och hade tackat ja till att efterträda Ingvar Carlsson som partiordförande. En journalist på Expressen hade fått nys om att det kreditkort Sahlin disponerade som statsråd använts för en privat utgift, men hittade ingen story i det hela. Det unga, ”naturliga” politiska stjärnskottet Sahlin var vid den här tiden något av en kelgris i den svårt vänsteranstuckna journalistkåren, och det skulle till mycket eftertanke innan man gav sig på en story som kunde rucka på en sådan gestalts mediala hjältegloria. Journalisten fortsatte dock att luska, och beslöt sig för att sätta in en stöt mot en nytillträdd pressekreterare, vilken råkade avslöja att Sahlins privata nyttjande av statsrådskortet inte varit en engångsföreteelse. Nu fanns det plötsligt lite mer substans i historien! På en direkt fråga återkom Sahlin senare, via sin pressekreterare inte med ett svar utan med ett uttalande. Hon hade vid ett (1) tillfälle råkat ta fel kort vid ett privat inköp i en klädaffär. Utlägget hade reglerats. Kontoutdrag begärdes fram, och det visade sig att det för  den undersökta perioden alls inte handlade om ett tillfälle, utan ett flertal, och att det dessutom handlade om kontantuttag i Bankomat. Att ta fel kort i en affär kan mycket väl hända, men att ta fel kort men ändå råka slå in rätt kod i en Bankomat, det låter betydligt mera otroligt.

Toblerone

Toblerone

Sahlin fastnade till slut i sina egna lögner, och den 13 oktober 1995 sammanfattade Aftonbladet Sahlinaffären på följande sätt: Under en period om elva månader har vice statsminister Mona Sahlin lånat sammanlagt 25 229 kronor av Regeringskansliet. Lånen har inte beviljats av arbetsgivaren utan administrerats av Sahlin själv via plastkortet Eurocard. Kortet ska enligt gällande regler inte användas för privat bruk. (Det visade sig senare att de privata utgifterna uppgick till ett belopp om 53 174 kr för bland annat hyrda bilar, kontantuttag och varuinköp. Bland de sista då alltså de två Toblerone som blivit affärens eftermäle.) Ett par dagar senare tog Mona Sahlin ”time-out”, vilket innebär att hon på statskassans bekostnad flög med sin familj, två säpovakter och sin assistent med sig på semester till ett femstjärning hotell på Mauritius, alltmedan en förundersökning gällande trolöshet mot huvudman alternativt behörighetsmissbruk och bedrägeri inleddes av chefsåklagare Jan Danielsson. Denna förundersökning kom sedan märkligt nog att läggas ner, trots att behörighetsmissbruket är flagrant. Sahlin hade enligt egen uppgift beviljat sig själv ett ”förskott på lönen”, något som ingen annan kan göra, och som framförallt inte kan beviljas av arbetstagaren själv. Sahlin hade snarare beviljat sig själv räntefria lån på statskassans, det vill säga allas vår bekostnad.

Att denna affärs verkliga bakgrund kan vara så totalt bortglömd, och Sahlin i vissa kretsar fortfarande kan refereras till den ”stackars” politiker, ”mamma och kvinna är hon också”, som fick avgå ”på grund av två Toblerone” framstår för mig som obegripligt.

Läs hela inlägget här »

Written by Then Swänska Argus

01 oktober 2009 at 21:25

SVT:s Debatt

leave a comment »

Debatt i SVT har fått en ny programledare. Hon klarar sig väl riktigt bra, pekar lite väl mycket med hela handen (och då menar jag rent fysiskt!) och har några fraser hon upprepar lite väl mycket, men det är nog en inkörningsfråga också.

Men programmet lider som vanligt av ett formatproblem, ett öde som delas med övervägande delen av svenska debattfora: man förmår inte låta debatten leda någonstans, det viktiga verkar vara att uppvisa representanter för så många olika uppfattningar som möjligt. Sedan får alla häva upp sin röst – och det hävs ganska friskt – men det leder ingenstans, eftersom programmet inte har tagit sig frågeställningsprivilegiet. Största delen av debattiden går åt till repliker av typen ”det är inte det som är frågan egentligen, utan…” och så får vederbörande presentera sin ståndpunkt, vilken inte i och för sig behöver ha med huvudfrågan att göra, gång på gång i olika ordalag. Sedan är det nästa parts tur att anse att frågan egentligen är en annan, och sedan helst åter en tredje. Och debatten leder ingenstans.

Det bör vara debattledarens uppgift att formulera frågan, och se till att de inblandade i debatten håller sig till den. Debatt skulle kunna bli unika föregångare där!

Written by Then Swänska Argus

01 oktober 2009 at 08:36

Publicerat i TV

Tagged with , , ,

Den borna pedagogen Fjelkner har glömt sitt kall?

leave a comment »

Det ena lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund, ska lägga ner sin mycket uppskattade och mycket väl spridda tidning Skolvärlden. Redaktionen är uppsagd, förbundet ska lägga ut sin mediasatsning på externa producenter. Man vill ha webbtidning och webb-tv, kanske även någon papperstidning kvar. En motivering är den som nu börjar höras lite överallt, nämligen att den något diffusa gruppen ”de unga” vill inte ha en papperstidning. SR:s Publicerat har rapporterat om detta, och bland annat idag utsänt en bandad telefonintervju med Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner. Fjelkner avböjer att ställa upp i den diskussion om fackpressen som blossat upp efter nyheten om Skolvärldens nedläggande. Hon kan ha goda skäl för detta, men bör kanske överväga hur det ser ut att huka undan debatt som följer på beslut man är ansvarig för att genomdriva. Många politiker och andra offentliga personer har gått före rakt in i den fällan, och det blir ofta till men för deras egen ståndpunkt, i den mån den finns.

Fjelkner skulle nu förklara förbundets beslut i en bandad telefonintervju, och det gick väl inte så bra. Om de argument som kom fram var de enda som talar för nedläggningen av en bland förbundets medlemmar  – och även icke-medlemmar – mycket uppskattad publikation, då var det inte mycket att komma med. Man kanske väntar sig större pedagogisk kompetens vad gäller att förklara ett kritiserat beslut, eller för den delen att ta en vidare diskussion, av ordföranden för ett akademiskt lärarförbund. Men Fjelkner har kanske glömt sin lärarbakgrund, det torde hända ganska ofta efter en lång facklig karriär.

Skolvärlden har kostat förbundet 20 miljoner årligen, Fjelkner vill nu erbjuda ”mer för pengarna”. Måste ”mer” alltid stå för kvalitet? För mig är det fullkomligt egalt om jag kan få bra, insatt, genomarbetad, saklig, koncis, analytisk journalistik i en tidning, på webben, i tv eller på radio; Jag behöver det inte på fler ställen än ett, det enda som spelar roll för mig är att det verkligen ÄR bra!

Written by Then Swänska Argus

20 september 2009 at 12:38

Publicerat i Journalistik

Tagged with , , ,