Före i kön, stå för det!
Ishockeyspelarna i Leksands A-lag har vaccinerats mot den nya influensan. Lagläkaren Ronny Borelius är också privatpraktiserande läkare inom landstinget, och som sådan kunde han erbjuda sig att vaccinera ”sina” riskgruppspatienter, varför han begärde ut och fick 50 vaccindoser. Dessa använde han sedan inte till sina riskgruppspatienter utan till spelarna i Leksands elitserielag i ishockey.
I vad som tyvärr är en alltför vanlig cirkus av undanglidande från ansvar pekar naturligtvis alla inblandade på någon annan och frånsäger sig sin del av ansvaret. Karin Börsholm är chef på distriktsläkarmottagningen som ansvarar för planeringen av vaccineringen av kommunens invånare, och säger att man inte har rätt att ifrågasätta en enskild läkares bedömning. Det må vara i någon teknisk mening korrekt, men här handlar det inte om bedömningen utan om vad läkaren i fråga faktiskt gjort. Under förespegling av att hjälpa till med vaccineringen av personer inom riskgrupperna, i första omgången främst gravida och vissa kroniska tillstånd som till exempel astma, så har Ronny Borelius begärt ut vaccin för att låta helt friska ishockeyspelare gå före i kön. Det måste inte bara vara en rätt för distriktsläkaren att ifrågasätta, utan en skyldighet.
Ett annat av tidens tecken är det ständiga jagandet av ytan. I DN:s pappersutgåva idag citeras en person ansvarig i Leksands ishockey på följande sätt: ”om det upplevs som att våra spelare har gått före i kön så är det djupt beklagligt”. Vad människan i knappt ens förtäckta ordalag säger är alltså att det beklagliga, kanske till och med förkastliga, inte är att fullt friska ishockeyspelare vid god fysisk vigör faktiskt gått före i en lång vaccinationskö, utan att det kanske upplevs så. Så mycket för ansvarstagande och etik inom idrotten!
Nå, det är klart, alla kan inte ha sådan tur som Karin Granberg, klubbläkare i Skellefteå AIK. Hon hittade en mycket bättre förklaring till att hon vaccinerade sina spelare: vaccinet var på väg att ”gå ut”!
Om relativitet i sportens värld
Radiosporten rapporterade igår att ”klassiska Åtvidaberg” åter gått upp i fotbollsallsvenskan. Klubben går nu upp i högsta serien efter 27 år i lägre serier. Hur länge kan man fortfarande vara en ”klassisk” klubb som ”återkommer”, som om vore det ett återställande av någon högre tingens ordning? Uppåt trettio år är tydligen ingen tid i fotboll, i en värld där man annars kan sparka en tränare efter ett par veckor för att ”det behövs en nytändning”.
[SR][DN]
Där ser man!
Efter att ha hört Expressens kulturchef Björn Wiman hyvla av Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder måste man nästan börja läsa Expressen igen, något jag annars lovat att aldrig mer göra. Rena ”Björnkriget”!
Det handlade förstås om att Björn Söder försökt skapa sig lite kulturpoäng genom att låna glans av Astrid Lindgren i ett tal under Sverigedemokraternas landsdagar. Läs också Björn Wiman på Expressen.se.
Fredspriskommittén, hur tänkte ni nu?
Jag brukar inte ifrågasätta människors kompetens, men; Obama – fredspriset??!?! Varför då??? För att hans ”uttalade önskan att åstadkomma en kärnvapenfri värld”, enligt priskommittén! Schysst, mannen som sitter med koderna till en arsenal stor nog att förinta allt och alla på ett blink tycker att vapnen inte borde finnas. Borde vara en smal sak att göra sig av med dem, då… NÅGOT mer verkstad än att bli vald till president kanske man skulle kräva av en fredspristagare, kanske. Eller vad säger FN, Desmond Tutu, Nelson Mandela, Dalai Lama, Läkare utan gränser…
Självklart att föräldrar har ansvar för sina barn
Det är för mig fullkomligt självklart att föräldrar bär ansvar för sina barn, även ekonomiskt, tills de uppnått myndig ålder. Justitieminister Beatrice Ask har nu kommit med ett förslag, ett förslag som jag i min enfald trodde redan var verklighet. Förslaget går ut på att föräldrar skall hållas ekonomiskt ansvariga för sina barns skadegörelse, upp till ett belopp som motsvarar en femtedel av prisbasbeloppet, i dagsläget omkring 8.000 kronor.
Jag tycker att förslaget är fullkomligt naturligt, men får inte göras ensidigt. Barn och ungdomar behöver läras att i betydligt högre grad än idag ta ansvar för sina egna handlingar och dess konsekvenser. Ansvar ska utkrävas efter förmåga, och eftersom barns och ungdomars ekonomiska förmåga är ytterst begränsad är det naturligt att det ekonomiska ansvaret avkrävs deras föräldrar. Föräldrar har väl dessutom fortfarande försörjningsplikt för sina barn?
Thomas Bodström, den obegriplige socialdemokratiske före detta justitieministern och arkitekten bakom övervakningssamhället, ser något oerhört konstigt i detta, men förmodligen är det inte konstigare än en dunkel utsikt att plocka politiska poäng; han låtsas omhulda den ensamstående mamman med utsatta barn. Ja, Bodström, visst är 8.000 kr mer för henne än för dig, Beatrice Ask och kanske mig, men det fråntar inte vare sig mamman eller pappan, för det bör finnas en sådan bakom de flesta barn, från ansvaret för sina barn. Barn får den allt överskuggande delen av sina värderingar med sig från sin uppväxtmiljö, och om föräldrarna inte har kunnat ge sina barn sunda värderingar får de nog allt acceptera konsekvenserna också. Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi, säger: Vi behöver olika sätt att förstärka föräldrars både möjligheter och skyldigheter att ta mer ansvar för sina barn. Vi vet från forskningen att föräldratillsynen är det avgörande för att förhindra brottslighet bland ungdomar.
Jag tror inte att det här förslaget kommer att slå hårdast mot de utsatta ensamma mammorna i förorten; jag tror det kommer att slå hårdast mot de stackars förbisedda barnen till rika föräldrar som plockar fram plånboken och betalar sig fram genom livet, och tror att detta hjälper deras åsidosatta avkomma.
Sanningen om Sahlin
Mona Sahlin
Förtroendet för Mona Sahlin som framtida statsminister är rekordlågt, rapporteras i olika opinionsundersökningar, bland annat i DN, SVT och i Svenska Dagbladet. Mig förvånar det inte särskilt, jag har aldrig haft något vidare förtroende för smilfinken Sahlin med sin fejkade förortsdialekt och påklistrade ”vanligt-folk-idiom”. Hon talar inte så vanligt folk förstår, hon talar som en som tror att vanligt folk är idioter.
Jag önskar jag kunde säga att jag dock är förvånad över att Sahlin alls är tillbaka i politiken, men med den tradition främst vänsterblocket följer är det inte särskilt konstigt. Men jag förundras storligen över att det fortfarande i folkmun här och där kan heta att ”tänk att hon kunde bli tvingad att avgå på grund av två Toblerone”! Saken hade inget som helst med Toblerone att göra, det var ett rent retoriskt grepp av Sahlin i förödelsens stund, som visade sig vara ett av de mest extrema verbala lyckokast som förekommit i journalistisk historia.
1995 var Sahlin vice statsminister och hade tackat ja till att efterträda Ingvar Carlsson som partiordförande. En journalist på Expressen hade fått nys om att det kreditkort Sahlin disponerade som statsråd använts för en privat utgift, men hittade ingen story i det hela. Det unga, ”naturliga” politiska stjärnskottet Sahlin var vid den här tiden något av en kelgris i den svårt vänsteranstuckna journalistkåren, och det skulle till mycket eftertanke innan man gav sig på en story som kunde rucka på en sådan gestalts mediala hjältegloria. Journalisten fortsatte dock att luska, och beslöt sig för att sätta in en stöt mot en nytillträdd pressekreterare, vilken råkade avslöja att Sahlins privata nyttjande av statsrådskortet inte varit en engångsföreteelse. Nu fanns det plötsligt lite mer substans i historien! På en direkt fråga återkom Sahlin senare, via sin pressekreterare inte med ett svar utan med ett uttalande. Hon hade vid ett (1) tillfälle råkat ta fel kort vid ett privat inköp i en klädaffär. Utlägget hade reglerats. Kontoutdrag begärdes fram, och det visade sig att det för den undersökta perioden alls inte handlade om ett tillfälle, utan ett flertal, och att det dessutom handlade om kontantuttag i Bankomat. Att ta fel kort i en affär kan mycket väl hända, men att ta fel kort men ändå råka slå in rätt kod i en Bankomat, det låter betydligt mera otroligt.
Toblerone
Sahlin fastnade till slut i sina egna lögner, och den 13 oktober 1995 sammanfattade Aftonbladet Sahlinaffären på följande sätt: Under en period om elva månader har vice statsminister Mona Sahlin lånat sammanlagt 25 229 kronor av Regeringskansliet. Lånen har inte beviljats av arbetsgivaren utan administrerats av Sahlin själv via plastkortet Eurocard. Kortet ska enligt gällande regler inte användas för privat bruk. (Det visade sig senare att de privata utgifterna uppgick till ett belopp om 53 174 kr för bland annat hyrda bilar, kontantuttag och varuinköp. Bland de sista då alltså de två Toblerone som blivit affärens eftermäle.) Ett par dagar senare tog Mona Sahlin ”time-out”, vilket innebär att hon på statskassans bekostnad flög med sin familj, två säpovakter och sin assistent med sig på semester till ett femstjärning hotell på Mauritius, alltmedan en förundersökning gällande trolöshet mot huvudman alternativt behörighetsmissbruk och bedrägeri inleddes av chefsåklagare Jan Danielsson. Denna förundersökning kom sedan märkligt nog att läggas ner, trots att behörighetsmissbruket är flagrant. Sahlin hade enligt egen uppgift beviljat sig själv ett ”förskott på lönen”, något som ingen annan kan göra, och som framförallt inte kan beviljas av arbetstagaren själv. Sahlin hade snarare beviljat sig själv räntefria lån på statskassans, det vill säga allas vår bekostnad.
Att denna affärs verkliga bakgrund kan vara så totalt bortglömd, och Sahlin i vissa kretsar fortfarande kan refereras till den ”stackars” politiker, ”mamma och kvinna är hon också”, som fick avgå ”på grund av två Toblerone” framstår för mig som obegripligt.
Självrättfärdigande ombud
Diskrimineringsombudsmannen, DO, har hittat diskriminering i Arbetsförmedlingens ”starta-eget-bidrag”. Detta betalas inte ut till personer under 25 år, vilket DO anser kunna utgöra någon form av åldersdiskriminering. Jag kan inte se hur det skulle kunna stämma med lagstiftningen, eftersom den juridiska definitionen mig veterligt talar om diskriminering utifrån negativ särbehandling av en individ, utan saklig grund och baserad på personens könstillhörighet, etniska tillhörighet, trosuppfattning, sexuella läggning eller funktionshinder. Ingenting om ålder såvitt jag kan se, och en åldersgräns kan svårligen vara diskriminerande, det finns åldersgränser i många mer eller mindre underliga sammanhang. Däremot kan man med fog anse att just den här åldersgränsen är mer eller mindre lämplig och motiverad.
Ombudsmän, liksom många som företräder specifika grupper, löper stor risk att bli självberättigade. Om du har ett jobb som går ut på att exempelvis hitta diskriminering, hur går det med ditt jobb om du gör det så bra, och samhället utvecklas i en riktning så att du inte behövs? Det är klart att en ombudsman (jag talar om funktionen nu, inte personen) lätt tappar ett litet ord i sin uppgift: att (exempelvis) hitta eventuell diskriminering. Tar man samma ansvar för att våga säga ”det här är inte diskriminering”?
I SVT-programmet Debatt häromveckan framträdde Jonathan Leman från Svenska Kommittén mot Antisemitism. Tyvärr har både historien och samtiden visat att det föreligger behov av det arbete kommittén gör. Men som nu senast i Debatt, så finns risken att man ger intryck av att försöka hitta saker där de inte finns. Debatten var föranledd av Aftonbladets kultursidesdebatt om misstänkt organhandel i Palestina. Det kanske hade varit bra om den debatten hade fått handla om huruvida det här är en vettig artikel att skriva eller inte, om bakomliggande fakta håller för granskning, om teserna överhuvudtaget är möjligt. Dessutom är det kanske så att det motverkar sina egna syften: om frågan hade diskuterats utifrån om det här är en bra artikel som driver en plausibel tes, så hade kanske motsatsen bevisats och artikeln visat sig vara felaktig/dålig/omotiverad eller dylikt, och den hade kunnat försvinna i historiens dunkel som ett journalistiskt bottennapp, om den nu var det. Nu riskerar det i stället att se ut som om man vill tysta ner en debatt, och i ett i huvudsak fritt och öppet samhälle är det ingen bra väg att välja. Många har försökt, och misslyckats.
Utan att vare sig gå in på person eller sak, är det återigen svårt att se, både utifrån och skulle jag tro även för den självrannsakande inifrån, var uppdraget går över i självrättfärdigande. Om man jobbar i en kommitté eller som ombud för ett intresse, och man inte hittar något – vad är man då till för? Kan man gå sina uppdragsgivare och säga ”det går jättebra, jag behöver inte göra någonting!” Behövs man då fortfarande? Varifrån ska då nästa uppdrag komma? Det är klart att det vore bra med en uppmärksammad historia just nu…
SVT:s Debatt
Debatt i SVT har fått en ny programledare. Hon klarar sig väl riktigt bra, pekar lite väl mycket med hela handen (och då menar jag rent fysiskt!) och har några fraser hon upprepar lite väl mycket, men det är nog en inkörningsfråga också.
Men programmet lider som vanligt av ett formatproblem, ett öde som delas med övervägande delen av svenska debattfora: man förmår inte låta debatten leda någonstans, det viktiga verkar vara att uppvisa representanter för så många olika uppfattningar som möjligt. Sedan får alla häva upp sin röst – och det hävs ganska friskt – men det leder ingenstans, eftersom programmet inte har tagit sig frågeställningsprivilegiet. Största delen av debattiden går åt till repliker av typen ”det är inte det som är frågan egentligen, utan…” och så får vederbörande presentera sin ståndpunkt, vilken inte i och för sig behöver ha med huvudfrågan att göra, gång på gång i olika ordalag. Sedan är det nästa parts tur att anse att frågan egentligen är en annan, och sedan helst åter en tredje. Och debatten leder ingenstans.
Det bör vara debattledarens uppgift att formulera frågan, och se till att de inblandade i debatten håller sig till den. Debatt skulle kunna bli unika föregångare där!
Kapitalismen följer inte sina egna spelregler
Johan Norberg skriver bra idag i Metro om finanskrisen och dagens ekonomiska system. Enkelt uttryckt fungerar inte kapitalismen om inte möjligheten till vinst balanseras av hotet om konkurs! Dagens ekonomi har kallats för en ”kasinoekonomi” och det låter ju i förstone som en slagfärdig beskrivning. Tyvärr är sanningen värre, vilket Norberg också skriver; Säg det kasino som har croupierer eller dealers som säger ”du behåller alla vinster och jag garanterar alla förluster”. Visa mig ett sådant och jag skall också spela som en galning – vilket är just vad exempelvis många banker redan har börjat göra igen. Inte långt efter den kanske värsta ekonomiska krisen i modern tid har man nu redan börjat satsa högriskkapital, ta ut stora vinster och betala ut skyhöga bonusar. Detta nu dessutom med nyvunnen trygghet, eftersom den rådande efterhandskonstruktionen är att Lehman Brothers borde ha räddats av staten. Det tror jag inte alls. Misskötta företag ska hotas av konkurs ej räddas av stat.
Beslöjat förtryck?
Om nu heltäckande slöja inte är ett uttryck för strukturellt kvinnoförtryck, varför är det då, fullkomligt undantagslöst, enkom kvinnor som bär den för att kunna ”utöva sin tro”?
